Ulf Staflund, Gabriel Widing och interacting arts arrangerar Maskspel. Håll dig uppdaterad om projektet genom att skicka ett mejl till maskspel@interactingarts.org

V-spelet går av stapeln i Stockholm, men det ryktas också att en karnveval drar vida kring …
Maskspel är anknutet till ett romanprojekt med samma namn. Ulfs manuskript beräknas bli klart i vår. Novellen Maskspel är ett utdrag ur den kommande boken.

Ulf vill tacka Vårdinge by Folkhögskola och Lars Bjursell för möjligheten att utveckla och testa olika former av verklighetsspel i projektårets regi.

MASKSPEL

Utanförfolket är en samling skådespelare, musikanter och akrobater som färdas i vagnar mellan Europas städer och byar på fjortonhundratalet. Vissa artister blir med tiden bofasta, men slutar inte förställa sig för att förnöja människorna. En subtilare metod, som smälter samman med vardagen, utvecklas. Genom dessa samhällen fortplantas upptåg och överdådiga intriger. Intima föreställningar dyker upp ur tomma intet och förvänder synen på nattvandrare. Kättjefulla dryader ligger i bakhåll för flanörer; förgyllda änglar arrangerar i hemlighet furstliga gästabud för tiggare och fattigt folk; processioner av döda delger viskande profetior om framtiden. Spådomarna infrias sedan med hjälp av invigda skådespelare.
De bofasta gycklarna använde stundom sina färdigheter för att komma över pengar och värdefulla föremål. Kyrkan, som hade monopol på att stjäla från medborgarna och manipulera deras medvetanden, startade häxprocesser för att bli kvitt konkurrenterna.

Aktörerna tvingades ut på vägarna igen. De slog sig ned på nya platser och levde som daglönare, stalldrängar och tjänstefolk. De skaffade sig familjer och umgängeskretsar som övergavs efter några år när inkvisitörerna spårade upp dem. De invigda drog ständigt vidare och fann så småningom sätt att leva inkognito.

Aktiviteterna fortgick. Man utvecklade ett slags luffarspråk för att hålla kontakt kollegor emellan. En greve kunde råka ut för en eldsvåda natten efter att en gammal kvinna med en mager hund ristat några krumerlurer på en grindstolpe. Adelsmannen klarade sig mirakulöst nog i branden. Ansiktet hade vanställdts och rösten djupnat men undersåtarna i bygden, och hans unga hustru, fann sig och fortsatte sina liv. Den riktige grevens förkolnade kropp sänktes i en myr och slottet blev ett fäste för utanförfolket dit invigda kom för att hålla gillen och utbyta hemligheter.

MASKERNA

Kunskapen om maskerna förändrade allt. Visst hade förklädnader, smink och lösmustascher förekommit men nu började sällskapet bära helmasker. De lyckades förvilla medmänniskorna; agerade så tveklöst och övertygande att folk omkring dem inte gavs en chans att ifrågasätta den förskjutning som skett.

Genom ett enkelt handgrepp kunde utanförfolket nu byta roller med varandra. Stora sociala experiment iscensattes. De vandrade mellan olika liv; prövade varandras älskare och makar; fick inblick i situationer och miljöer de annars aldrig kunnat ta del av.

Maskerna gick i arv i sällskapet. Efter hundrafemtio år började de sända tankar mellan sina användare. Ett sekel senare kunde medvetanden byta plats; sinnena färdades fritt mellan systrarnas och brödernas kroppar.

Vid sjuttonhundratalets slut utvecklades en annan häpnadsväckande teknik. Aktörerna samlade in flera masker och lät en invigd bära dem för att skapa flera riktningar ut ur ett givet ögonblick. Maskbäraren klövs och blev flera personer; man skapade parallella förlopp. När maskerna sedan togs av fick bäraren tillgång till de olika jagens erfarenheter. Detta förfarande bragte verkligheten ur balans. Vänskapskretsar och familjer drogs in paradoxala händelser och drabbades av kollektiva minnesluckor. Man anade att något hänt men visste inte vad. Följden blev att de som utsattes för maskbärarnas nycker och experiment drabbades av nervsjukdomar. De vidskepliga trodde att det gällde att vara på sin vakt mot plötslig yrsel och blixtrande ljus i utkanten av synfältet, samt att undvika personer som verkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Maskmästarna hade tröttnat på överrenskommelsen som styr våra dagar och nätter. Skiljeväggen föll och fantasi blandades oblygt med verklighet.

SPELET

Utanförfolket lekte sig igenom det turbulenta artonhundratalet. De befann sig ständigt i utkanten av politiska revolutioner och konstnärliga strömningar.

Vid ett besök i Särtuna år 1916 kom man i kontakt med Spelet. Den sörmländska staden hyste vid denna tid ett bohemsällskap i villan på Engelska udden. Konstnärerna hade byggt en labyrint i den kolossala källaren; skapat ett underjordiskt myller av rum som lät besökaren vandra genom mänsklighetens och sitt eget förflutna.

”När ni börjar leta efter det okända”, förklarade Pauline Thulin, ”börjar det okända också leta efter er. Odjuret har redan fått vittring. Ni skall konfronteras med det högsta, och det lägsta, i människan. Maskernas tid är förbi – det är dags att upptäcka er själva!”
Utanförfolket mötte något i källaren som fick dem att överge sin självupptagna livsstil.
De beslöt sig för att återuppta sedvänjan att färdas i vagnar längs vägarna. Man ville hjälpa andra att förstå vad människan en gång var, och vad hon åter kan bli. Verksamheten kom att kallas Karnevalen.

Europas städer och byar fick än en gång besök av kringresande akrobater, skådespelare och musikanter. De kom om natten. I gryningen kunde morgonpigga flanörer se ett läger, med cirkusvagnar och färggranna paviljonger, i skuggan under almarna på ett slumrande småstadstorg, eller kanske på ett ensligt beläget gärde utanför staden.

Föreställningen var oftast uppsluppen och enkel; det bjöds på eldkonst och jonglering; erotiska dansnummer och bondkomik.

Det hände att man låtsades tillhöra en frikyrka eller ett nykteristförbund. Då hade framförandet istället en seriös och sedelärande karaktär. I vissa länder, till exempel det forna Sovjetunionen, tog man ut svängarna och utgav sig för att syssla med revolutionär avantgardeteater.

Syftet med dessa uppträdanden var alltid att hitta en publik till Spelet, som började efter midnatt. Man såg till att umgås med åskådarna före och efter föreställningarna för att sondera vilka ungdomar som verkade mottagliga.

Folklivsforskaren Karsten Brandt har i sin bok Sentida lekare i Nordeuropa, samlat berättelser från gubbar och gummor på den svenska landsbygden.
”Jag kan inte ha varit mer än tio år. En karusell, vi åkte karusell. Det var en spiral inuti tältet. De hade grävt, vi drogs mot mitten, till dörren.”
”… Jag blev inbjuden till den andra föreställngen. Det var ett teaterstycke, de var så vackra och duktiga. Jag märkte efter en lång stund att det handlade om mig själv. Jag blev rädd, men det var för sent att gå.”
”… som ett bräde. Jag var spelpjäsen. Jag fick ta på mig fina kläder. Vi sov över och kom tillbaka natten efter. När de drog vidare blev inget sig likt.”

STOCKHOLM, NU

Det finns sprickor i staden, sprickor i fasaden. Stockholm kämpar för att hålla skenet uppe; invånarna låter sig villigt invaggas i villfarelsen att allt har sin gilla gång.

Gemene man och kvinna måste anstränga sig för att inte lägga benen på ryggen på väg hem från busshållplatser och tunnelbanestationer. De intalar sig själva att de måste promenera långsamt och värdigt. Det fungerar ganska bra, men när de tittar sig i spegeln hemma i hallen är pannan blank och luggen blöt av svett.

Det hjälper inte att slå på tv:n och radion och krypa upp i soffan. Det blir heller inte bättre av att ringa en kompis – de trygga fraserna och skämten ekar ihåligt mellan lurarna.
Först trängde kylan ändå in i märgen, sedan växte den till en lågande panik. Det går en självmordsvåg genom staden. Aldrig har så många pensionärer råkat falla handlöst i trapphuset, och aldrig har så många svetsare riktat lågan mot gastuben. Lastbilschaufförer hittas ihjälklämda under varuhissar, och programmerare försöker laga påslagna datorer med kniv och gaffel.

En del människor har kapitulerat för oron; bara tagit sin filt och kudde och vandrat rakt ut i ödemarken för att möta … sig själva kanske?

Vissa ungdomar och barn har övergivit hoppet och hittat någonting annat. Små gäng kan ses skutta förbi på bakgator och gårdar. Från de skogiga bergknallarna, mellan förortens villor och hyreshus, hörs nattliga djungelvrål.

Förr om åren bestod luffar- och uteliggarkåren mestadels av sorgliga män, men nuförtiden flyttar ungdomar in i tunnlar och övergivna hus. De tar rutschkanor från lekplatser och stjäl lampor från byggen. Grannarna vet inte vad de skall tro.

”Det ser ut som ett tivoli. Titta! Nu vandrar ljusen mellan fönstren igen. Vad skulle salig fru Henriksson ha sagt? Kan ingen riva eländet?”

Det händer att innerstadsbarn förirrar sig ned i tunnlar som ockuperats av ungdomar. Visserligen kommer de ut igen, efter ett par timmar, men föräldrarna känner inte igen dem – trots att barnen bär samma kläder och talar med samma röster.

Vid razzior och vräkningsräder dyker det upp klädesplagg och föremål som uppenbarligen inte tillhör den etablerade anarkistkulturen. Instormande styrkor upptäcker ofta att ockupanterna förändrat byggnadernas innanmäten; väggar har byggts upp eller rivits ned; golv har avlägsnats och ersatts med flätade nät av linor och rep. Schäferhundar har trampat igenom stora pappskivor med orientaliska mattmönster och fallit ylande mot källaren.
Det råder kaos inom poliskåren. Pålitliga konstaplar kan helt plötsligt få för sig att svänga in på en parkering och ta en rökpaus mitt under pågående utryckning.
”Jag förstår att det är bråttom, men jag kommer sen. Det är så fint här vid Norr Mälarstrand; alldeles lummigt nere vid strandpromenaden. Jag ser en paviljong, ett slags kafé, på en brygga ute i vattnet. Kan vi inte bara … ta det lugnt?”

Ett samhällsproblem har uppdagats med hjälp av övervakningskamerorna i city. Det handlar inte om en ny slags brottslighet – monitorerna visar klart och tydligt poliser som smiter från jobbet. De kan stå och tugga på en varmkorv utanför ett gatukök i fyrtio minuter, eller sätta sig på en parkbänk och snacka politik med ett fyllo i flera timmar.

FÖRHÖRET

Internutredare och psykologer har bråda dagar.
”Vi blev förvirrade, det var en krissituation.”
Utredaren börjar tröttna. Hon spänner ögonen i polismannen.
”Hurdå? Kan du precisera dig?”

Olsson, som inte sovit ordentligt på flera nätter, tycker sig se en kakerlacka på golvet. Han famlar efter insekten och börjar hasa ned från stolssitsen likt en pundare som just fyllt på heroin. Utredaren himlar med ögonen och lutar sig uppgivet tillbaka i stolen.

”Då tar vi det hela från början. Skärp dig nu. Det är viktigt att jag
får reda på vad som hände. Berätta om när ni gick in.”
Olsson rycker till när krypet får fart och springer in under ett arkivskåp.
”Jag såg dem, jag såg henne. Det fanns en bild när jag var liten. Morfar hade en bo…”
Han upptäcker plötsligt sina fingrar i knät och blir nyfiken på deras funktion.
”Vilken bok?” försöker Utredaren.
Olssson börjar mumla. Han känner försiktigt på orden; spinner dem likt silke ur munnen; låter de osäkra händerna mata ut blanka trådar mellan läpparna.
”Jag är …, men … en bild i boken när jag var liten. Den föreställde ett cirkusbarn, en flicka som var clown. Hon hade uppklippta kinder.”
Olsson omfamnar sin egen bröstkorg och drar in fötterna under stolen i ett fåfängt försök att gömma sin stora kroppshydda. Han tittar upp, skyggt och bedjande, och gnyr:
”Det var för att de alltid skulle le, även om de inte var glada egentligen.”

Utredaren bläddrar i sin pärm och jämför Olssons babbel med
Göranssons och Palms utsagor.
”Dina kollegor blev … mycket rädda …”
Olssons mun står på vid gavel. Han flämtar, andas med snabba grunda andetag. Den oseende blicken flackar planlöst i rummet.
”Hon var lång och spinkig, nästan vuxen. Det hade läkt, men man såg ärren på kinderna. Hon hade en vit ballerinaklänning. Jag ville ha henne.”
Olsson trycker ned fotsulorna i golvet och spänner kroppen i en båge bakåt och skriker.
”Jag ville ha henne. Förstår du? Jag ville ha henne!”

Utredaren pustar ljudligt och tittar upp i taket. Hon försöker finna en ingivelse, något slags inspiration för att räkna ut vilken riktning förhöret skall ta. Hon fiskar upp ett foto ur en plastficka i pärmen och säger:
”Matilda Rainer, sexton år, från Bagarmossen. Hon rymde hemifrån för två månader sedan. Var det hon som hade klätt ut sig till clown? Vad fan höll ni på med egentligen? Den här våldsorgien …?”

Minnena slår emot Olsson med full kraft. Han kör in händerna i hårbotten och skyddar ansiktet med underarmarna. Magmusklerna krampar; överkroppen dras ihop och får fart nedåt golvet. Kontorsstolen glider iväg och dammar in i arkivsskåpet i samma ögonblick som Olsson kommer till ro på linoleummattan.

HUSOCKUPATION

Han ser allt hända igen. Det är skymning. Insatsstyrkan kör in med piketbussen i Rotterdam. Ja, det kallas så. Industriområdet har fått sitt öknamn från den holländska hamnstaden. De glider förbi låga längor med igenspikade fönster och stannar framför en betongkoloss. Är det ett övergivet magasin, eller en fabriksruin?

Kjell ”Karate-Kjell” Göransson är först ut. Han sparkar på en dörr så att barrikadplankorna lossnar. Poliserna stormar in med dragna ficklampor. Ljuskäglorna avslöjar att huset är angripet av mögel. Entrén mynnar ut i en tom maskinhall – eller är det en hangar? Patrullen skymtar en kojstad i salens ände.

De finner sig snart gå igenom en lång korridor. Olsson tycker sig se asbestplattor bakom en trasig tapet. När väggen börjar röra på sig drabbas han och kollegorna av svindel. Korridorens sidor faller undan och blottar ännu ett väldigt rum. Förvirringen växer när en ljusrigg slås på och ett högtalarsystem dundrar igång. Dansare dyker upp från ingenstans och börjar virvla kring männen.

Insatsstyrkan är fullständigt tagen på sängen. Olsson backar. Den klumpiga kravallutrustningen känns malplacerad bland de nätta dansöserna och de skrattande musikanterna. Han säger något om att de kommit till fel hus.
”Ursäkta, vi skulle kanske … vet ni var …?”
En ranglig clownflicka kikar fram bakom ett skåp och etablerar ögonkontakt med Olsson.
Gren, som ansvarar för aktionen, ryter:
”Skärp er, de har ju varnat för sånt här – nu tar vi slöddret!”

De utklädda ungdomarna börjar skingras. Gren, en grånad gammal kämpe, tar sikte på en yngling med fladdrig vit kostym. Han heter Erik och har långa svarta dreadlocks, men hjässan är helt kalrakad. Erik springer längs en graffad korridor, men hukar plötsligt och slinker in genom en mörk öppning i väggen. Gren missar manövern och älgar förbi hålet i tron om att det är en del av väggmålningen. Han ser snart ryggen på en flicka i änden av korridoren. Hon står och sliter i ett dörrhandtag.
”Nä du, den gubben går inte!”
Gren lägger ena handen på batongskaftet och den andra på hennes axel. Han märker att flickan försummat sin intimhygien. Yllekoftan släpper ifrån sig en frän odör; en mustig blandning av bajs, blod och hasch. Gren tar tag i flickans hår och börjar släpa henne tillbaka längs korridoren.
”Nu är det slutlekt gumman! Imorgon blir det skola för din del.”
Först hör han inte vad hon svarar, men när rösten piper: ”Pappa … pappa vad gör du?” vacklar Gren till och tappar greppet om hästsvansen. Fredrikas huvud studsar stumt mot golvet, hon biter sig i tungan. Han förstår inte, Fredrika borde ju vara på språkresa i England.
Tre poliser lyckas ta sig ut på en högt belägen takbalkong. De försöker orientera sig med hjälp av de intilliggande byggnaderna, men blir tvugna att leta efter landmärken vid horisonten för att förstå var de befinner sig. De upptäcker att stadens silhuett fått sällskap av okända spiror och kupoler.
”Här finns inget intressant, vi går tillbaka!”säger Camilla, den inkvoterade kvinnan i gruppen. Hon vänder på klacken och försvinner in genom dörren varifrån de nyss kommit.
I en annan del av huset har Karate-Kjell stannat framför en låst gallergrind. Det verkar vara en bakdörr till en affär. Han kan sträcka in handen och nå en chokladask i plåt, full med skruvar och gamla mynt. Precis utom räckhåll ligger en porrtidning från sextiotalet och en inkomplett Remington-revolver. Kjell riktar ficklampan mot en gulnad löpsedel på väggen bakom disken.
”Flicka lär Olsson att skratta i rummet intill. Akt…”

En verktygslåda skymmer sikten; Kjell kan inte läsa resten av löpsedeln. Han backar undan från gallret och lyckas gå baklänges in genom en öppen dörr.
”Göransson, vad bra … allt kommer att ordna sig.”

Kjell vänder sig om när han hör kollegans röst, och får se Olsson knäböja framför en clownflicka med ballerinaklänning. Kjell blir skräckslagen.
”Vi måste ut från det här dårhuset, vad håller du på med?”
Olsson höjer en darrande hand mot flickans hångrinande ansikte och mumlar:
”Hon har kommit för att hämta mig, vi skall åka nu. Jag skall aldrig vara ledsen igen.”

Clownen plockar fram ett läppstift och målar ett stort léende över polisens läppar och kinder. Kjell kliver fram till det udda paret och motar bort flickan, som villigt låter sig fösas undan. Han ser att hon penslat mascara runt Olssons rödgråtna ögon. När Kjell försöker gnugga bort det förryckta léendet från kollegans ansikte börjar Olsson skrika – högt och oartikulerat.

Flickan vinkar glatt från dörröppningen.
”Jag skall låter er vara ifred nu.”
Hon lämnar rummet.
Kjell får upp kollegan på fötter.
”Kan du gå själv?”
Olsson nickar tyst. Kjell har ingen lust att följa efter henne. Polismännen hittar en annan dörr och når en välvd korridor. Väggarna skiner och flimrar löftesrikt. Karate-Kjell och Olsson hänförs av ett myllrande bildspel som löper från golv till tak. De högupplösta skärmarna visar en vacker familj i en villa och en vidsträckt sandstrand vid ett varmt hav. Kjell duckar instinktivt när en snowboardåkare swischar förbi ovanför huvudet.

Skärmarna slocknar, en efter en, men ett svagt vitt ljus dröjer kvar i fjärran. De blir tvungna att känna sig fram längs tunnelns insidor. Kjell och Olsson är inte ensamma. Det visar sig snart att hela insatsstyrkan famlar i mörkret. Gren har också sällat sig till dem.
”Du klarar det här. Du måste försöka”, hade Fredrika sagt när hon ledde in pappa i korridoren.

LABYRINTENS ÖGA

”Kan ingen tända, jag har tappat min ficklampa?” frågar någon.
Kjell sätter handen mot höften och märker att hela bältet är borta.
Väggarna verkar vara gjorda av gummi. De dras samman och smalnar av tills de smiter åt kring poliserna. Det är varmt som en bastu därinne.

”Jag måste ha tagit av … men …”, mumlar Kjell när han upptäcker att även byxorna är borta.
De finner sig plötsligt stå i ett omöblerat rum. Från väggarna, golvet och taket strålar ett intensivt vitt ljus. De nakna polismännen stirrar frågande på varandra med stora fågelögon. De ser leverfläckar och fettvalkar på kollegorna; upptäcker blemmor och blindtarmsärr.
Polismännen skyler sig nödtorftigt med händerna och tittar sig panikslaget omkring. Det känns som att något skall anfalla från hörnen. Var är de förresten – hörnen? Det är inte lätt att se i ett helt vitt rum.

Det finns skrymslen och vrår inuti huvudet som leder till människans förflutna. Polismännen står i en ring som sakta lösgör sig från verkligheten. Avsaknaden av stimuli i det kliniskt kala rummet uppmuntrar hjärnan att själv fylla i vad som saknas. Den ångestfyllda stämningen producerar inga behagliga bilder på det bländvita golvet, taket och väggarna.
Olsson tycker sig stå med sina bara fötter på en svart och karg lava-slätt. Bortom bergen vid horisonten flammar en okänd eld. Det finns inga moln, men de fjärran belägna bränderna färgar ändå natthimlen röd.

ODJURET

Ungdomarna strömmar ned på bakgården – det är dags att evakuera kvarteret. Cirkusvagnarna förbereds för resan.
Erik har dröjt kvar utanför rummet där poliserna konfronteras med sina bortträngda helveten. Han tar upp en megafon.
”Ni bad om det. Ni skulle ha lämnat oss ifred. Det är dags att möta odjuret – trots att ni inte är redo. Vi tar inget ansvar för era aggressioner. Våldet som ni åsamkar varandra är ert eget.”
Eriks ord skingrar inte illusionen – tvärtom. Det högljudda skanderandet lockar till sig en flock djur som driver runt ute på slätten. Stora tunga kroppar kommer dundrande genom mörkret.
Erik lägger megafonen åt sidan och plockar upp ett knippe batonger ur en påse. Han öppnar en lågt liggande lucka i väggen och säger, mest för sig själv:
”De här kan ni försvara er med eller kanske använda för att banka lite vett i varandra.”

PIKETAMBULANSER

Utredaren går ned på knä framför Olsson som svimmat i förhörsrummet. Hon lägger en varlig hand på hans kind.
”Hur gick det? Hallå!”
Olsson ansätts av konvulsioner. Utredaren blir tvungen att ringa efter en ambulans.

På eftermiddagsfikat springer hon på Roffe, en äldre kollega, vid kaffeautomaten i matsalen. Roffe är varken lång eller stilig, men håller sig i bra trim trots sin ålder. Han har en kort blond borst på huvudet som vilar på en bred och valkig nacke. Den rutiga flanellskjortan är nödtorftigt nedstoppad i jeansen – han ser ut att ha sovit i sina kläder. De börjar samtala över varsin rykande plastmugg.
”De här förhören, jag vet inte riktigt vad jag skall göra med materialet”, försöker Utredaren, ”det är så konstigt …”
”Den stora frågan är väl varför insatsstyrkan började misshandla varandra”, svarar Roffe, ”och vart ockupanterna tog vägen. Läkarna säger att ungjävlarna inte kan hjälpa det, att det är ett slags syndrom: abcd kallas det visst. Vi har fått direktiv att samarbeta med Södersjukhuset.”
”Hur menar du?” frågar Utredaren och ställer ifrån sig den heta muggen, ”vad för slags samarbete?”
Det börjar lysa i Roffes små, djupt liggande, ögon. Han säger:
”Vi skall iordningställa tre piketambulanser för att kunna åka runt och plocka in ungdomar som gör sattyg. Det är för deras eget bästa – de är sjuka. Man kan inte säga emot sina föräldrar och vara ute och ränna på stan hur som helst. Det måste bli ett slut på de här jävla upptågen.”
Utredaren frågar förstulet om Roffe hört rykten om ”en annan slags ockupation” där ungdomsgängen infiltrerar platser där det fortfarande bor folk.
”Vi är en sån cell på spåren”, svarar Roffe, ”vi misstänker att de har tagit över en hel länga i ett radhusområde i Hammarbyhöjden.”
”Men bor de vanliga människorna kvar? Jag förstår inte?” undrar Utredaren.
”Det är jävligt obehagligt det här. Det fanns en flyktingförläggning i Blackeberg. Den var tydligen tom, då gick de in och låtsades vara flyktingar. Det pågick under flera månader.”
”Herregud, var skall det här sluta? Hur mår Gren förresten?”
Roffe harklar sig.
”Jo, eh … vi …”
”Mår han bättre?” försöker Utredaren.
”Hälsan är det väl inget fel på. Han sa ju att han aldrig hade mått så bra. Problemet är att vi har tappat honom, han har rymt …”
Gren hade suttit i isoleringscell sedan den misslyckade stormningen. Han var den enda av poliserna som inte uppvisade några skador på kroppen. Gren var alldeles lugn och klar.
”Jag har blivit förädlad. Det finns inga gränser längre. Hon hjälpte mig. Fredrika hjälpte mig, jag har vuxit, det kallas Morfosen. Det finns så mycket att uträtta, jag skall lämna er snart.”
Han pratade om sfärer och fjärran planeter, och en karneval som snart skulle förvandlas till en festival.
”Jag höll på att kvävas i den mörka tunneln … som en plastpåse över huvudet. Den gråa masken drar en matt hinna över livet. Den har alltid funnits där. Det är bara odjuret som … bara odjuret kan ta bort den gråa masken.”
Ingen klarade av att lyssna till Grens idiotbabbel mer än några minuter i taget.
”Han har blivit sjuk”, menade Roffe, ”det står inte rätt till därinne. Och nu är han borta – spårlöst försvunnen.”

UTREDARENS UPPLEVELSE

Utredaren skakar av sig alla oroliga tankar i bilen på väg hem från jobbet. Hon tittar längtansfullt ned över Västerbrons räcke och njuter av bilden av Långholmens lövbäddar.
Vid åttatiden tar hon en promenad till kvarterskrogen på Heleneborgsgatan. Henke och Frida är där. Det blir en skön kväll.

När den sedvanliga lulligheten virat sitt trygga bolster runt huvudet får hon syn på en figur ute på gatan. Ett vanställt ansikte dunsar in i fönstret strax under Sailor Arms-loggan. Det är svårt att säga hur många ögon personen har. Rocken öppnar sig och avslöjar en bar mage med en bulnad kring naveln. Är det inte en mun eller åtminstone två sladdriga läppar? De är alldeles blåa, som efter en misshandel. Utredaren tittar upp mot ansiktet igen och försöker bringa ordning i de grötiga anletsdragen. Hon upptäcker ett jack, en lång rispa, i pannan – eller är det en spricka i själva skallen? Gestalten på andra sidan rutan utstrålar blind aggresivitet. Den kastar sig åt sidan och försvinner ned mot Varvsgatan med en osmidig skuttande gång. Kvar finns bara ett geggigt spår på glaset.
”Hur är det, hur mår du?” frågar Frida.
”Det är … det är nån … vahettere … som vill träffa mig”, sluddrar Utredaren.