- en karta över hopplösheten

I den moderna världen utövas en automatisk kontroll över oss av det rum som vi lever och rör oss i. Vi passerar med säkerhet igenom vissa perioder i våra liv – arbete, ’fritid’, konsumtion, underkastelse – det är vad världen vi lever i är utformad för.

Alla vet att köpcentrum är till för shopping, kontor för arbete, vardagsrum för att titta på tv och klassrum för att lyda lärare. Alla rum som vi vistas i har förutbestämda meningar och allt som krävs för att vi ska fortsätta i samma rörelser är att vi rör oss i samma banor. På Åhléns är det svårt att hitta på något annat att göra än att fönster-shoppa och köpa prylar. Vi är så vana att göra det att vi knappt kan föreställa oss att något annat är möjligt – för att inte nämna att allt annat än shopping, när man tänker närmare på saken, är mer eller mindre olagligt eller otillåtet.

Det finns färre och färre fria, oexploaterade rum kvar i världen där vi kan låta våra kroppar och sinnen röra sig fritt. Nästan varje plats som vi färdas till tillhör någon person eller grupp som redan har bestämt en mening och ett föreskrivet användningsområde för den: privat egendom, shoppingdistrikt, motorväg, klassrum eller nationalpark. Och våra på förhand definierade och förutsägbara banor genom världen tar oss sällan eller aldrig till de fria rum som faktiskt återstår. De rummen, där tanke och njutning kan vara helt och hållet fria, blir ersatta med omsorgsfullt kontrollerade miljöer som Disneyland – platser där våra begär tillverkas på förhand och uppfylls i varuform på vår ekonomiska och känslomässiga bekostnad.

Att ge vår egen mening till världen och att skapa våra egna sätt att spela och agera i den är fundamentala delar av det mänskliga livet; nuförtiden, när vi aldrig befinner oss i rum som uppmuntrar till detta, så är det inte överraskande att så många av oss känner sig förtvivlade och ofullbordade. Men eftersom världen har så lite fria rum kvar och vår evigt återupprepande vardag aldrig för oss dit så är vi tvingade att gå till nöjesfält och biografer för minsta sken av spel och spänning. Sålunda har det verkliga äventyret som våra hjärtan längtar efter i hög grad blivit ersatt av ihopljugna äventyr och skapandets hänförelse har ersatts av åskådandets exercis.

Vår tid är lika upptagen och reglerad som våra rum; uppstyckandet av våra rum är ett uttryck för vad som redan har hänt med tiden. Hela världen rör sig och lever efter ett standardiserat tidssystem, planerat för att synkronisera våra rörelser från den ena sidan planeten till den andra. Inuti detta större system är våra liv diciplinerade av arbetsscheman och/eller timmar i skolan, så väl som tiderna kommunaltrafiken kör och kommersen håller igång, osv.

Den här planläggningen av våra liv, som börjar i barndomen, utövar en subtil men djup kontroll över oss: vi glömmer bort att vår livstid ytterst sett är vår att spendera som vi vill, istället tänker vi i termer av arbetsdagar, lunchtimmar och helger. Ett verkligen spontant liv är otänkbart för de flesta av oss; och så kallad ’fritid’ är oftast bara tid som har blivit schemalagd för något annat än arbete. Hur ofta får du se soluppgången? Hur många soliga eftermiddagspromenader tar du? Om du fick en oväntad möjlighet att åka på en spännande resa den här helgen, skulle du kunna göra det?

Dessa begränsade miljöer och scheman begränsar drastiskt våra livs oerhörda potential. De håller oss dessutom isolerade från varandra. På våra arbeten spenderar vi den mesta tiden med att utföra en särskild arbetsuppgift med en särskild grupp av mäniskor på en särskild plats eller åtminstone i en bestämd miljö för till exempel byggarbetare och vikarier. Den sortens begränsade och enformiga upplevelse ger oss ett smalt perspektiv på världen och håller oss borta från att lära känna folk med andra bakgrunder.

Hemmen isolerar oss ytterligare: idag så låser vi in oss i små lådor som separerar oss; dels av rädsla för dem som kapitalismen har behandlat värre än oss själva, dels för att vi tror på paranoian som säkerhetsföretagen sprider via sin propaganda. Dagens förort är samhällets kyrkogård, folket är paketerat i varsin låda... precis som mataffärernas varor, förseglade för fräschör. Med tjocka väggar mellan oss och våra grannar, med våra vänner och familj spridda över städer och nationer så är det svårt att ha någon slags gemenskap över huvud taget, för att inte nämna gemensamma rum där vi kan gynnas av varandras kreativitet. Både våra hem och våra arbeten håller oss bundna till en plats, stationära och oförmögna att resa längre sträckor i världen annat än på hastiga semestrar till platser anpassade för betalande turister.

Till och med resandet är begränsat och begränsande. Våra moderna transportsätt – bil, buss, tunnelbana, tåg och flygplan håller oss alla låsta vid banor, banor ifrån vilka vi kan se omvärlden passera i revy genom ännu en glasruta – som om det vore ett särskilt tråkigt tv-program. Var och en av oss lever i vår egen värld som mest består av välkända destinationer: arbetsplatsen, mataffären, kompisens lägenhet, klubben – länkarna mellan dem är få: sitta i en bil, stå i en tunnelbanevagn, gå uppför en trappa; det finns ingen större chans att stöta på något oväntat eller att upptäcka nya platser. Man kan åka längs motorvägar i tio olika länder utan att se något annat än asfalt och bensinmackar, så länge som man stannar i bilen. Eftersom vi är låsta vid våra banor kan vi inte föreställa oss verkligt fritt resande eller upptäcksresor som skulle försätta oss i direkt kontakt med helt nya människor och saker vid varje tur.

Istället sitter vi fast i trafikstockningar, omgivna av hundratals människor i samma obehagliga situation som oss själva – men avskilda från dem av stålburen som vår bil består av; de framträder som föremål i vägen för oss snarare än som medmänniskor. Vi tror att vi når längre ut i världen med våra nya transportsätt; men faktum är att vi ser mindre, frågan är om vi över huvud taget ser någonting alls. Allteftersom transportförmågan ökar, breder våra städer ut sig mer och mer över landskapen. Så snart avstånden ökar behövs det också fler bilar, fler bilar kräver mer utrymme och alltså ökar avstånden igen och igen. Med den här takten kommer motorvägar och bensinmackar en vacker dag ersätta allt annat som det från början var värt att åka till.

En märkvärdig effekt av utvecklingen av snabba färdmedel är att distansen mellan samhällen minskar medan distansen mellan individerna i dessa samhällen ökar.
Vissa av oss ser internet som ’den sista fronten’ för fritt, oexploaterat rum fortfarande moget för utforskning. Cyberrymden må eller må inte utgöra ett visst mått av frihet för dem som kan och har råd att utforska den; men vad det än må erbjuda så erbjuds det under förutsättning att vi lämnar våra kroppar i dörren: frivillig amputation. Kom ihåg att du är en kropp minst lika mycket som ett medvetande; är det frihet att sitta still och stirra på blinkande lampor i timmar utan att använda smaken, känseln eller luktsinnet? Har du glömt bort känslan av vått gräs eller varm sand under dina bara fötter, av eukalyptus eller hickoryrök i dina näsborrar? Kommer du ihåg doften av tomatstjälkar? Tindrande ljus, spänningen av att springa, simma och känna på saker?

Idag kan vi vända oss till nätet för spänning utan att känna oss lurade för att våra moderna liv är så konstalde och förutsägbara att vi har glömt bort hur tillfredställande det kan vara att röra sig och agera i den riktiga världen. Varför slå sig till ro med den begränsade frihet som ett cyberliv kan erbjuda när det finns så mycket mer upplevelser och känslor här ute i världen. Vi borde springa, dansa, paddla, dricka oss fulla av livet till den sista droppen och utforska nya världar – vilka nya världar? Vi måste återupptäka våra kroppar, våra sinnen, rummen runt omkring oss och sen förvandla dessa rum till en ny värld till vilken vi kan ge våra egna betydelser och meningar.

För att nå detta mål måste vi uppfinna nya spel – spel som kan äga rum i de exploaterade rummen: i köpcentren, resturangerna och klassrummen. Spel som kommer att bryta ner deras föreskrivna meningar så att vi kan ge dem nya meningar i överensstämmelse med våra drömmar och önskemål. Vi behöver spel som för oss samman, bort från instängdheten i våra privata hem och in till ett offentligt rum där vi kan dra nytta av varandras sällskap och kreativitet. Precis som naturkatastrofer och kraftiga utbrott kan föra människor samman och ge dem spänning, det är ju trots allt en rafflande variation av deras i övrigt ödsligt förutsägbara vardag, kommer våra spel att föra oss samman för att göra nya och nervkittlande saker. Vi kommer att läsa poesi i fabrikerna, ha konserter på gatorna, sex på åkrarna och i biblioteken, gratis knytkalas i mataffären och markader på motorvägarna. Vi behöver också hitta på nya tidsuppfattningar och nya sätt att resa. Försök leva utan klocka, leva utan att synkronisera ditt liv med resten av den stressade världen. Försök göra en längre resa till fots eller med cykel så att du får en chans att se och känna på allt som du passerar mellan start och mål, utan att stirra igenom ännu en glasruta. Försök att utforska dina egna kvarter, se efter på hustak, under brunnslock och runt hörn som du aldrig tittat runt förut – du kommer att bli förvånad över hur många äventyr som väntar på dig där!

Remix från crimethinc.com.